2009-08-05

Nej, nej, NEJ!


Idag kom jag äntligen iväg på min favoritfotorunda i min favoritskog. Gissa om jag blev chockad när jag får se en dumper och strax därefter en nybruten väg rakt in i den sista kvarvarande delen av min barndoms "urskog". Det betyder att mitt andningshål, den skog där jag inspirerades att fotografera natur är på väg till de sälla jaktmarkerna.
Den stora skogen har krympt allteftersom men fortfarande har det funnits en refug kvar, ett ställe som jag alltid återkommer till. Var ska jag ta vägen sedan? Var ska jag leta tjäder, duvhök, ugglor? Åka skidor på vintern genom snötyngda gransalar?
Jag kände ett stort vemod.

1 kommentar:

Eli sa...

Forstår at dette kan gi en sjokkartet opplevelse. Man blir jo glad i den naturen man ferdes i.